Logg 20, 2009-08-15

Det blev en dags välbehövlig vila hemma på Unicorn innan det var tid för Surinams djungel och regnskog. Även denna gång blev det tidig uppstigning och skjuts in till land för hinna med bussen klockan sju. Vi hade ganska lätt packning eftersom maxvikt på bagaget som fick tas med var 6 kg/person. Framme i Paramaribo letade vi upp en taxi som kunde köra oss den korta biten ut till flygplatsen. Planet skulle inte lyfta förrän klockan 11 så vi var ute i god tid. Incheckningen var av det lite ovanliga slaget. Istället för att väga endast bagaget fick alla passagerarna, tillsammans med sin packning, ställa sig på en stor våg. 8 personer inklusive bagage vägde totalt 580 kg.
Det var inte heller den vanliga kontrollen av handbagage där man inte får ha med sig minsta lilla nagelsax eller andra "farliga" föremål. Här var det fritt fram att att ha stora djungelkniven med sig inne i planets kabin.

Vi flög med Gumair som hade 4 olika flygplanstyper i sin flotta. Alla väl anpassade till korta start och landningsbanor.

Anna-Karin med vår packning
Allt bagage lastat på en vagn, kolla in äggförpackningarna!
Vi flög med denna Cessna Caravan
På väg
Sår i naturen från guldutvinning

I början av flygningen såg vi flera övergivna dagbrott. Det är lämningar efter guldutvinning. Det bryts fortfarande ganska mycket guld i Surinam, men numer sker det under jord.
Efter hand blev landskapet mer enahanda och vi såg inget utom regnskog så långt ögat kunde nå.

90 % av Surinams yta ser ut så här.

Efter en och en halvtimmas flygning kommer vi i alla fall fram till en öppning i naturen där det rinner en flod, Tapahony River. Där finns det också ett gräsfält med en landningsbana som är 800 m lång. Vi har kommit fram till Palumeu.  Det finns ganska många sådana här bush-flygfält i Surinams inland. De byggdes med stor möda på 1950-talet och byggnationen kallades för "Operation Grasshoppers." Anledningen var att man ville kartlägga Surinams geologiska tillgångar och då krävdes det ett transportsystem för mannickor och utrustning.  Surinams regnskog är till allra största delen väglöst land och enda möjligheten till transport är med flyg eller i några få fall med båt. När väl naturtillgångarna var kartlagda fanns ju flygfälten kvar och kom att användas på ett sätt som inte var avsett från början. De bidrog starkt till att göra Surinam till en stor exportör av droger. Här kunde kurirerna i stort sett ostört lasta om och skicka vidare sina varor. Av den anledningen har regeringen nu stängt ett antal av fälten för att få bukt med problemet.

I Palumeu dit vi hade kommit finns en liten djungel-lodge som ligger i anslutning till en bosättning av Amerindians. Två stammar, Trio och Wajana, lever tillsamman här. Totalt är de ungefär 300 personer.

Här bodde vi

Direkt efter framkost installerar vi oss i vår lodge och vår guide Julius ber oss att mötas nere vid den stora kanoten om en halvtimma. Där lastar vår grupp, som är totalt 12 personer, i sig och vi beger oss iväg neråt längs Tapahony River. Efter bara 20 min färd kommer vi fram till en ö där vi dukar upp den medhavda lunchen.

Stora kanoten
Julius
Lunch
Efter lunch blir det en stunds skön siesta i hängmattorna som vi fäster upp i träden. 

Julius är en av de bästa guider vi någonsin träffat på och han mycket kunnig och intressant att lyssna till. Han är med oss i stort sett varje vaken timme under 5 dagar.

Första dagens eftermiddag gör vi ett besök i byn för att få en första uppfattning om hur indianerna lever sitt dagliga liv. Precis som sina förfäder gjort i generationer baserar de sitt leverne på vad djungeln kan erbjuda. Maten fås från jakt, fiske och jordbruk. Den består av rotfrukter, frukt, fisk och kött från djur som jagas. Grönsaker står däremot inte på Amerindians meny. En betydande del av maten kommer från kasawa-roten.
De lever inte 100 % på ursprungligt vis och de flesta, men inte alla,  använder västerländska kläder. De köper också en del utrustning från Paramaribo så som köksutrustning, musik, verktyg m.m. Några har till och med skaffat utombordsmotorer till sina kanoter. Alla familjer har en kanot. Den fungerar som indianernas transportmedel och är lika nödvändig som bilen är för en svensk.

Kanoter på Tapahony River

Fotografering är lite känsligt och indianerna tycker inte om att vara några levande museiföremål. Man kan absolut inte ta några bilder utan att fråga först.

Tillverkning av smycken
Tillverkning av pilar som används vi jakt med pil och båge.
Kasawabröd på tork

Från bomullsbusken plockar man material som för hand tvinnas till bomullstråd. Vi fick prova på, men det visade sig vara i stort sett omöjligt för en otränad hand. Tråden gick hela tiden av eller blev ojämn i tjocklek.

De nästföljande dagarna var det olika aktivheter från morgon till kväll och vi hade inte många lugna stunder. I den resa vi köpt ingick det helpension med frukost lunch och middag.

Frukost tillsammans med Hemmie och Sheetal.

Maten vi åt var utsökt god och vi gick säkert upp i vikt alla aktiviteter till trots. Vi är ju verkligen inte vana vid att äta både lagad lunch och middag. Kommer ni ihåg bilden med ägg bland allt bagage. De kom till användning vid frukosten. Varje morgon serverades vi omelett, pannkakor, smör, bröd, pålägg och frukt. Betydligt stabilare frukost än vad som brukar intas på Unicorn.

Köket där maten lagades

Bland de tolv gästerna på lodgen var vi två de enda som inte kom från Holland. De flesta hade någon sorts anknytning till Surinam genom familj eller släktingar här. Att vi kommit seglandes hit väckte stor förundran. Ingen hade någonsin hört talas om cruisers som kommer på egen köl till Surinam. Vi fick som vanligt svara på frågorna om det verkligen bara var vi två ombord, om vi kastar ankare på natten o.s.v.

Vår guide Julius talade perfekt engelska och det gjorde det lätt för oss. Oftast när han guidade på holländska behövde han inte repetera på engelska. Efter 1 månad i Surinam har vi faktiskt blivit riktig duktiga på att förstå det holländska språket. Många ord är ju mycket lika de vi använder i svenskan. Läser det gör vi nästan obehindrat även om vi stöter på ord då och då där vi inte har en aning om betydelsen.

Vi gjorde ett par mycket intressanta vandringar i regnskogen som är av första generationen. Julius föreläste om all flora och fauna och vi lärde oss vad som kan tas tillvara och användas av människan.

Anna-Karin smakar en bit av ett träd som innehåller ämnen som skall skydda mot malaria. Indianerna kokar flisor av trädet i vatten som de sedan dricker. Det smakade oerhört bittert. Själva gick vi till apoteket i Paramaribo och köpte malariatabletter. Vi skall ta en tablett/vecka under 6 veckors tid. Lariam heter tabletterna och när vi redan köpt dem och börjat kuren fick vi veta att de har dåligt rykte, kanske oförtjänt. Under Vietnamkriget var Lariam det preparat som de amerikanska soldaterna tog för att slippa malaria. De tog tabletterna under lång tid, ofta flera år i sträck. Det har efteråt konstaterats att de har en del biverkningar vid långvarit bruk. Exempelvis kan man tappa håret, få mardrömmar, diarré eller det som gav preparatet så dåligt rykte, man kan bli tokig.
Den holländske läkare som var med i vår grupp försäkrade att det inte var farligt vid endast en kur.

Här testar Sheetal att dricka den vätska som finns i vad som kallas vattenlian. Om man inte har tillgång till vatten går det utmärkt att dricka denna vätska. Den smakade som vatten med socker i.
Mest imponerade är vi i alla fall av vår indianguide Wang som var med oss hela tiden i djungeln. Han pekade oavbrutet ut vilda djur eller uppmärksammade någon speciell växt. Just hans förmåga att se och upptäcka vilda djur var helt fenomenal. Han såg djuren långt innan någon annan hade en aning om deras närvaro. Att växa upp i regnskogen ger självklart tillfälle att öva upp förmågor som kommer till nytta och är viktiga i det dagliga livet.

Anna-Karin vilar i hängmattan efter en lång dag i djungeln.

En eftermiddag provade vi på att skjuta med pil och båge. Det var mycket svårare än vi trott. Herrarna fick skjuta med en normalstor båge medan damerna fick använda en något mindre variant. Bara att spänna bågen var ett kapitel för sig. Det var mycket tyngre än vad vi väntat. Att sedan dessutom lägga på en pil, sikta och släppa strängen på rätt sätt. Det blev många skratt och misslyckade skott.

Anna-Karin under djup koncentration

Här får jag iväg ett hyfsat skott

Med hjälp av käken från ett vildsvin tillverkas bågen. De sylvassa framtänderna fungerar som en hyvel.

Många av er som läser detta här säkert sett de klassiska filmerna om Indiana Jones med Harrison Ford i huvudrollen. I en av filmerna serveras det apskalle. Vi behöver inte längre undra hur det smakar för vi har provat. Det smakar alldeles utmärkt. Köttet kan närmast liknas vid mört oxkött.

Här ligger ett huvud i grytan och puttrar. 
Här är portionen serverad. I buljongen doppade vi kasawabröd och åt tillsammans med köttet.

Hur kommer det sig att vi blev bjudna på denna, av amerindianer ansedda, delikatess?
Jo, ett av paren som var med på resan, Jeanette och Marc hade bestämt sig för att gifta sig på indianskt vis. De bjöd in alla oss andra att delta i ceremonin. 

De här barnen sjöng vackert för brudparet.

När man gifter sig på indianskt vis ingår att man målar kroppen på olika sätt. Det är likadana färgämnen som används när man gör hennatatueringar eller färgar håret. Vi naturligtvis testade naturligtvis att bli indiantatuerade.

Jag väntar på att färgen skall torka.

Våra tatueringar kommer att synas i 2-3 veckor innan de bleknar bort och försvinner. Vi tycker väl att bröllopet blev lite för mycket turistgrej. Och det kändes nästan lite pinsamt stundtals. Men Jeanette och Marc blev gifta och verkade tycka att allt var lyckat.

Det fanns en skola i byn och naturligtvis besökte vi också den. Barnen får lära sig att läsa, skriva och räkna. Men det står också många praktiska ämnen på schemat. Vid vårt besök hade man vad som kan liknas vid hemkunskap. (Finns det kvar i svenska skolan månntro?)

Eleverna fick lära sig att laga olika maträtter på traditionellt vis.

En annan dag gjorde vi en längre utfärd på Tapahony River vi åkte i stora kanoten med 40 hkr utombordare i en och halv timme tills vi kom fram till ett vattenfall och det tog stopp. Där slog vi läger för dagen.

Det var härligt att svalka sig i det strömmande vattnet.
Vår båtförare Wang drog upp totalt 5 st stora anjumara fiskar i floden.
Fiskarna tillsammans med medhavd kyckling hamnade på grillen.
Ännu en god måltid.
Siesta på maten.
I bakgrunden syns Kasikasimabergen det är en bergskedja nära gränsen till Brasilien.

Tillbaka till Paramaribo flög vi med denna Twin Otter

Till sist en bild på den senast upptagna medlemmen i Triostammen.

Det var en fantastisk tur vi har gjort och vi är mycket nöjda och glada att vi bestämde oss för att göra den. En logg som denna skulle kunna skrivas hur lång som hels och späckas med stora mängder fakta. Vi väljer att att inte skriva alltför detaljerat och långrandigt, i stället tar vi med ganska många bilder.

Unicorn mådde bra ankrad utanför Domburg medan vi var borta. Solpanelerna klarade lätt att förse kylen och ankarlanternan med ström under vår bortavaro.

Kitënine pa
Håkan & Anna-Karin

Till topp
Nästa logg