Stora fartyg trafikerar utan problem Surinam RiverLogg 18, 2009-08-05
Det tog ganska precis ett och ett halvt dygn att segla de 200 sjömilen från Franska Guyana till Surinam. Tidvis var vinden så svag att vi var tvungna att stötta med motorn. Eftersom sträckan var relativt kort ville vi komma fram till inseglingsbojen för Surinam River i rätt tid och de var klockan 8 på morgonen. Från startbojen hade vi ytterligare 20 sjömil att färdas över sandbankar i flodens utlopp och senare upp för själva floden. Djupet vållade oss inga bekymmer eftersom det var djupt hela vägen men vi ville ha hjälp av det strömmande tidvattnet för att få extra skjuts upp för floden. När floden smalnar av en bit in kan strömmen bli så stark som 5 knop och kommer man vid fel tidpunkt går det i ta sig framåt överhuvudtaget och då måste man vänta 12-13 timmar på nästa tidvattencykel.
Stora fartyg trafikerar utan problem Surinam River
20 sjömil uppför Surinam River ligger Paramaribo
som är huvudstad i Surinam. Dit var vi på väg för att checka in. Eftersom vi
inte hade visum, och det krävs för att få komma in i landet, visste vi att det
skulle ta sin tid med alla formaliteter. Totalt tog det oss 4 dagar innan allt
var klart. Alla myndigheter stänger klockan 2 varje eftermiddag och det var
därför svårt att hinna med mer 1-2 ärenden per dag.
Att ansöka om visum kostade 30€/person. Det gick endast att betala i euro eller
US-dollar. Det lustiga i samanhanget var att det inte dög att gå till vilken
bank som helst och betala. Vi var tvungna att besöka Surinams Riksbank för att
få betala och få ett kvitto. Det du Ingves.
Utanför Surinams Riksbank
Vi måste tillägga att alla myndighetspersoner var ytterst trevliga och
hjälpsamma och att ta sig igenom inklareringen var mer tidskrävande än
besvärligt. Vad som förenklade allt är att i princip alla här i Surinam talar
engelska. Det officiella språket är annars holländska, men alla kan ändå tala
engelska vilket förstås underlättar kommunikationen.
Befolkningen i Surinam är en mix av många olika
grupper och fördelar sig så här:
Indiskt ursprung 37%, kreoler 31%, javaneser 15%, maruner 10%,
urbefolkning 2%, européer 2%, övriga 1%.
Fram till 1975 var landet en holländsk koloni och det demokratiska styret har
två gånger sedan dess avbrutits av militärkupper (1980 och 1990).
Surinam är Sydamerikas minsta land, ca 1/3 av Sveriges yta, och det bor ca. 1/2
miljon invånare i landet. Ca. 250.000 av dessa bor i Paramaribo.
90% av landets yta består av regnskog och är i huvudsak obebott.
Det finns relativt stora naturtillgångar, den viktigaste är bauxit som är råvara
för aluminiumtillverkning. Guld är en annan tillgång som det finns ganska gott
om här i Surinam, det syns inte minst på antalet guldbutiker i Paramaribo.
1/4 av exporten från Surinam består av guld. Vi har dock ingen riktig koll på om
det billigt att köpa guld här. På senare år har man också funnit stora
fyndigheter av olja som man har börjat utvinna.
Den informella ekonomin i Surinam är mycket omfattande. Narkotikahandeln
omsätter mycket stora värden och Surinam ligger på andra plats efter Colombia
vad det beträffar distribution av narkotika till västländer. Däremot har vi inte
sett många narkomaner här. Det ger naturligtvis mycket större förtjänster att
exportera till Europa och USA än att sälja till slutförbrukare på en mycket
liten hemmamarknad.
Ett problem i Paramaribo var att det inte fanns
några bra ställen att lämna jollen på vid landbesök. Det finns ju inga som helst
faciliteter för mindre båtar. Dessutom är det tidvatten på 2,5-3 m som man måste
ta hänsyn till vid förtöjning av jollen.
Vi gjorde som vi fått tips om av tidigare besökare, ankrade utanför hotell
Torarica som är det lyxigaste hotellet i Paramaribo. Där vill de ha betalt 50€/
dag för att man lämnar jollen vid deras flytbrygga och promenerar genom hotellet
för att komma till stan. Denna summana finns inte med i vår budget och vi
forsatte att följa de rekommendationer vi fått. Förtöj jollen vid
hotellpontonen, se till att vara någorlunda ordentligt klädd, promenera
världsvant genom lobbyn och tala engelska. Och det fungerade alldeles utmärkt
inte någon enda gång ställde någon några frågor eller ville kräva oss på pengar.
Hotell Torarica
Vår jolle är ett sorgligt kapitel och den är nu så
dålig att den nästan inte håller ihop alls längre. En dag när vi var inne i
Paramaribo för incheckning och andra ärenden hade den sjunkit vid bryggan. Den
hängde bara fast i förtöjningstampen medan i stort sett hela ekipaget låg i
marvatten. Värsta av allt var att också motorn hamnat under vatten och blivit
dränkt. Vi fick hjälp av en snäll holländare att lyfta upp den så vi kunde börja
ösa. När det var gjort fick vi först tömma luftpumpen på vatten eftersom också
den var vattenfylld. Bensintanken låg och flöt uppochned och det det hade runnit
in flodvatten i den och förstört bensinen. Vi gjorde några hopplösa försök att
starta motorn men den var naturligtvis stendöd. Inte kunde vi ro ut till Unicorn
heller eftersom vi glömt att lägga ner årorna i jollen. Ja det som finns kvar av
dem, de har gått av och det går till nöds att paddla en kort bit med hjälp av
dem. Den strida strömmen i floden gjorde det omöjligt att ens försöka paddla hem
igen. Det var 4-5 knops motström och det är helt omöjligt att övervinna.
Det låg en enda annan båt ankrad på samma ställe som oss och det var en
holländsk skuta. Som tur var lyckades vi påkalla deras uppmärksamhet och de kom
i sin jolle och gav oss bogserhjälp tillbaka till Unicorn. Vi lyfte direkt
ombord jollemotorn och jag började göra rent, plocka isär den och tömma den på
vatten. Tro det eller ej efter några timmars arbete spann den som en katt igen.
Det går till och med bättre än förut eftersom jag fann en hel del smuts som
samlats då jag plockade isär förgasaren i minsta beståndsdel och gjorde rent
den. Tur i oturen var naturligtvis att vi befann oss uppe i Surinam River där
det är sötvatten och inte saltvatten. Hade samma sak hänt i saltvatten är jag
inte säker på att motorn klarat sig lika bra.
Denna skylt satt på en byggnad i Paramaribo, men
tjänsten som konsul lär vara vakant.
I Paramaribo finns det gott om klädaffärer. De
säljer märkeskläder till löjligt låga priser. Kopior? nej vi tror inte det. När
man känner på tyget, tittar på detaljer, märkning och annat så verkar det vara
äkta.
Vi har en teori om varför vi tror att det mesta är äkta. Det finns gott om
människor från Sydostasien här. Säkert många med goda kontakter till sina forna
hemländer. I de länderna produceras det mesta av den konfektion som köps i
västvärlden.
När de stora märkena och kedjorna syr upp sina kollektioner syr de ibland upp
för mycket av någon modell, för många i en viss färg märker dem med fel
storleksetikett o.s.v.
Surinam är ganska litet land som inte gör stort väsen av sig och hit kommer inte
många turister på besök. Alltså är det relativt ofarligt att dumpa restpartier
här. Der skadar inte varumärket nämnvärt och i stället för att bränna partierna
kan man fortfarande tjäna lite pengar på dem.
Men klädaffärer har aldrig varit min melodi. Även om Anna-Karin gärna strosar runt och leta fynd så tröttnade även hon på det i den tryckande värmen. Vi drog därför upp ankaret och fortsatt ytterligare 10 sjömil upp i floden. Där ligger en by som heter Domburg.
På väg till Domburg fick vi runda detta gamla rostiga
fartyg. Det sänktes i Surinam River av Tyskland under andra världskriget.
Anledningen var att man ville stoppa utskeppning av aluminium till USA. Det
hamnade lite fel vi sänkningen och därför gjorde det ingen nytta. Notera den
lilla fyr som byggts på fartygets för.
Domburg är inget stort samhälle. Ett litet torg men några affärer, några barer ock en polisstation. Det ligger redan ett 10-tal andra båtar här varav hälften är bebodda. De andra är lämnade för längre eller kortare tid medan besättningen rest iväg. Där finns också den vanliga populationen av skabbiga gatuhundar.
Domburg
I Domburg träffar vi Sophia och Ed som byggts sig en
egen ö att förtöja vid. De har varit här i tre år och tyckte att de behövde
utöka sitt område att leva på. Den är byggd av PET-flaskor som de stoppat in i
ett stort fiskenät. Sedan har de fyllt på med jord och efter det planterat
allehanda växter.
Vi lär snabbt känna den holländska grupp
människor som antingen bor på sina båtar eller i på land i Domburgs närhet. Det
finns en naturlig träffpunkt och det är Rita's café. Varje dag mellan 17-19 är
det Domburgs träffpunkt och man kan slinka in för något att dricka och lära
känna alla.
Detta får bli Surinam del 1. Vi återkommer om ca. 2 veckor med andra delen. Vi skall ut i djungeln på expedition. Och det rapporterar vi om nästa gång.
Håkan & Anna-Karin